Nogpunkten

I boken "Your money or your life" (som jag gillar och har läst flera gånger) så står det om nogpunkten. När har du uppnått din nogpunkt? När du har mat i magen, kläder på kroppen och tak över huvudet? Eller när du har ätit hummer, har 10 klänningar att välja på och har 10 rum i huset? Min och makens nogpunkter är inte lika. Jag är nöjd med första varianten. Maken lutar mer åt den andra. Nu när jag jobbar 44% så får vi 19.000 kronor över varje månad. När alla ordinarie räkningar är betalda. För dom 19.000 ska vi köpa mat, bensin, månadspengar, busskort, kläder och extra grejer. Jag tycker att det är mer än tillräckligt med pengar över - maken tycker att det är för lite. Därför har diskussionen om pengar och mig hemma/inte hemma fortsatt idag. Maken vill gärna att jag är hemma om vi får samma summa pengar som vi får idag. Gärna mer. En omöjlighet! Om jag slutar jobba får jag ingen lön så enkelt (eller svårt) är det. = mindre pengar att leva av. Men livet är ju så mycket mer än pengar. L pratar inte så bra. Det gör att vissa har svårt att förstå henne. Till exempel en av fröknarna på dagis (som har påpekat det för oss flera gånger). Hon är en väldigt utåtriktad tjej som gillar att leka med andra barn. Tyvärr leker hon inte så mycket som vi hade hoppats varken på dagis eller kyrkis (eller hemma). Om det är talet som gör att det är så vet vi inte, men det ligger nära till hands att det är så. Jag går med henne hos en talpedagog så ofta som vi får en tid. Tyvärr verkar det som om barn med talsvårigheter inte är så högt prioriterade i vårat landsting. Efter sommaren börjar hon på lekis och då är det ännu viktigare att hon kan kommunicera. Nu verkar det äntligen som om det har lossnat lite på lekfronten. H som går på L:s kyrkis och har varit här och lekt ett par gånger ringde och ville leka idag igen. Idag var dom hemma hos H. När vi lämnade L sa H:s mamma att H inte har några vänner mer än L. Det verkar ju bra för L:s del. Men när vi hämtade L ett par timmar senare så kunde L inte komma därifrån fort nog. När vi frågade vad som hänt sa hon ingenting. H har frågar mig ett par gånger varför L pratar som hon gör så jag vet inte om det hade med saken att göra.

Jag ville bli lite inspirerad i mitt köpstopp, som går lite i vågor. Så jag plockade fram Ankis bok "Köp inte den här boken".

Jag började fundera lite om köpstoppandet. Vi har inte så mycket pengar att handla för så när jag har köpstopp eller inte gör inte så stor skillnad känns det som. Jag kan inte köpa allt jag vill ha/behöver utan måste tänka efter både en och två gånger innan. Jag tror att det är svårare att ha köpstopp om man har mycket pengar att handla för och är van vid att köpa allt man vill ha.

L hade ont i örat på förmiddagen och skrek rakt ut. Maken ringde jourmottagningen som absolut inte hade någon tid till oss. Men dom kunde boka in oss på en tid till vårdcentralen imorgon. Något jag inte tyckte var nödvändigt. Då kan jag ringa själv imorgon. Det var tiden fram till dess som vi helst inte ville genomlida. Sköterska tyckte att vi skulle ge henne Alvedon, nässpray och ha henne i högläge. Dom råden är som att spotta en törstig kamel i halsen. L har gått runt med sin riskudde och en gasbinda runt huvudet hela förmiddagen. S och hon fick gå ner i källaren och hyra en film för att hon skulle få något annat att tänka på.

Dom hyrde Scooby Doo filmen. Det blev mys i en utdragen bäddsoffa med en massa popcorn. Jag vet inte om det var nässprayen eller bönerna som hjälpte för L har inte sagt något mer om sitt öra. Däremot klagar hon över ont i halsen och pratar med näsan för att slippa använda halsen. Det bådar inte gott eftersom jag har haft ont i halsen till och från i 3 veckor snart.