Hemmafru debatten fortsätter

På newsmill går debatten om hemmafruns vara eller inte vara vidare. På debattsidorna i tidningar likaså. Hemmafruhatarna vill att hemmafrun ska bli utrotat. Inte nog med att isbjörnar, schimpanser och andra arter utrotas av människan, nu gör hemmafrun det också. En som också ha gett sig in i debatten är Heidi Avellan politisk redaktör på Sydsvenskan. En tidning som säger sig vara oberoende liberal har en politisk redaktör som är uppenbarlig socialdemokrat eller vänsterpartist.
Heidi Avellan tillhör den övre eliten som Göran Hägglund (Kd) skriver om i sin debattartikel "Sveriges radikala elit har blivit den nya överheten". Det är personer som lever långt från oss vanliga Svensson, fattiga hemmamammor och som inte förstår den lilla mammans eller pappans önskningar och behov. De upprörs över att föräldrar vill ge sina barn tid. Något så självklart när vi faktiskt bara har ett liv och våra barn bara en barndom. En barndom som lägger grunden för hur hela livet kommer att bli, hur de kommer att må psykiskt och hur de kommer att klara livets utmaningar. När jag läser Heidis Avellans senaste angrepp mot hemmaföräldrarna i debattartikeln Hej, hej, hemmafru så blir jag förbannad. Jag kan inte låta bli att undra om hon skriver om sin egen barndom och mamma när hon skriver: "En annan hälsning kommer från oss vilkas mammor var hemmafruar. Vi har sett för många hemmafruar lämnas barskrapade efter en skilsmässa eller hankande sig fram som fattigpensionärer". Heidi ger själv intryck, genom sina åsikter, av att vara en kvinna som i alla lägen låter karriären gå före familjen, för det är ju så man ska göra för att slippa bli "fattigpensionär". Det är lätt att döma de föräldrar som känner att de vill vänta med dagis eller hoppa över det helt och ironisera och säga som Heidi gör;- hemmafrudebatten handlar om hur ”bra” det är för barnen att ”slippa” dagis. Inte sant! Bakom varje hemmafamilj finns verkliga människor med alldeles egna orsaker om varför dom valt att vara hemma länge med sina barn. En orsak som ingen annan ska ta sig rätten att döma ut. Jag blir arg och ledsen, för hela den här utrotningen/debatten hos media gör att vi inte tar itu med de saker som vi kan förändra. Om det nu finns en risk att sluta som fattigpensionär för den förälder som stannar hemma lite längre så kan vi ju fundera ut vad vi kan göra åt det. Sen är det inte bara hemmamammor som slutar som fattig pensionärer. En före detta arbetskamrat till mig gick i pension förra året. Hon har jobbat heltid som sjuksköterska i över 40 år. Har en dotter som hon uppfostrat själv. Hon jobbar extra så mycket hon kan för hon har inte råd att leva på sin pension!!! Om man respekterar att människor gör olika val i livet så kanske man kan hjälpa varandra att uppnå sina mål, leva efter sina val. Om man som Heidi vill bestämma hur människor ska leva sina liv, så är det förstås också bekvämare att luta sig tillbaka och låta dem "ta sitt straff" när de inte lever som man vill. Men hur det kan vara möjligt att somliga tycker att man ska straffas för att man ger sina barn den kärlek. omsorg, närhet och tid som de har rätt till?
När i historien ska kvinnan själv få välja sitt liv? När ska hon få valfrihet att leva det liv hon vill? I Sverige idag saknas valfriheten. Alla kvinnor ska ut och jobba, punkt slut. Den politiska styrningen är hård i denna fråga. Barnomsorgen subventioneras till max, kosta vad det kosta vill, och man omöjliggör för mannen att försörja familjen genom att beskatta honom hårdare än om båda hade jobbat. Det är i princip omöjligt att leva på en lön i Sverige och det är knappast en tillfällighet. Man vill tvinga kvinnan ut i arbetslivet. Sen kan man alltid hävda att kvinnan vill ju jobba eftersom så många gör det. Detta är en stor lögn! Om kvinnan fått välja själv är jag fullständigt övertygad om att många skulle stanna hemma de första åren.
I debatten om hemmafruar och jämställdhet är det mycket märkligt att man så sällan tar upp barnperspektivet. Vad är egentligen bäst för barnen? Den frågan får man inte ställa, än mindra säga att barnen har det bäst hemma hos mamma. Då blir man halshuggen med omedelbar verkan. Det intressanta är att det finns dagispersonal, dessa experter på barn, som utan tvekan håller med mig. De säger rent ut att 1-åringar är för små för dagis och att de skulle ha det bättre hemma hos mamma eller pappa.
Vi som vill vara hemmafruar och ta hand om våra barn måste kämpa med en ekonomisk omöjlig situation och trolla med knäna. Vi måste ständigt försvara oss mot tokfeministernas påhopp. Vi blir osynliggjorda och förlöjligade. Varför är vi så farliga? Jo, för att vi hotar jämställdhetesivrarna. För att vi trots alla utrotningsförsök lever. För att vi vet att vi har rätt. Rätt att välja våra liv. Jag skriver kvinnor men jag tycker att den som vill ska få vara hemma med barnen. Det kan lika gärna vara pappan som mamman. Men eftersom det är jag som är hemma/vill vara hemma/har som högsta önskan att få vara hemma så skriver jag kvinna/mamma/fru.
En som varit hemma med sina barn i tolv år och skrivit en bok om ämnet är Elise Claesson. Den heter Mamma@home. Jag har boken den är klart läsvärd. Elise har skrivet en debattartikel på Newsmill "till skillnad från svenskorna är Anna Anka en fri kvinna". Den är också klart läsvärd.